Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.1
Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda släktled och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»2.
Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet formas lika mycket som det föregående århundradet av motsättningen mellan arbete och kapital, särskiljandet mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, postfordism och alla akademins nya alster – inte så mycket för att de inte lyckas fånga en avgörande kontinuitet utan för att 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering inte längre är någon nymodighet.
I detta inledande första nummer av Endnotes har vi samlat en rad texter (i huvudsak ett meningsutbyte mellan två kommunistgrupper i Frankrike) som alla ägnar sig åt historien om 1900-talets revolutioner. Precis som texterna gör tydligt är denna revolutionernas historia en historia om misslyckanden, antingen för att de krossades av den kapitalistiska kontrarevolutionen eller för att deras »segrar» själva antog formen av en kontrarevolution – som upprättade samhällssystem som på grund av sitt beroende av penningutbyte och lönearbete inte lyckades att överskrida kapitalismen. Det senare är emellertid inte blott något »svek», på samma sätt som det inte var ett resultat av »strategiska misstag» eller uteblivna »historiska villkor». När vi ställer frågan om dessa nederlag kan vi inte ta vår tillflykt till några kontrafaktiska »men om» – som skyller de revolutionära rörelsernas nederlag på något annat (ledarna, organisationsformerna, fel idéer, omogna villkor) än rörelserna själva med sitt bestämda innehåll. Det är detta innehålls natur som är frågeställningen i det utbyte som följer.
Genom att publicera dylika »historiska» texter önskar vi inte uppmuntra till ett historiskt intresse per se eller till att blåsa nytt liv i intresset för revolutionernas eller arbetarrörelsens historia. Genom att begrunda innehållet i det förra århundradets kamp hoppas vi kunna underminera illusionen att det på något sätt är »vår» historia, något som måste skyddas eller bevaras. Marx maxim påminner oss om behovet av att kasta traditionens barlast överbord. Vi är benägna att sträcka oss till att säga att med undantag från erkännandet av ett historiskt brott som skiljer oss från dem så har vi ingenting att lära från de gamla revolutionernas misslyckanden – vi behöver inte spela upp dem igen för att upptäcka deras »misstag» eller destillera fram deras »sanning» – för det skulle ändå vara omöjligt att göra om dem. Genom att upprätta en balansräkning över denna historia, genom att förstå den som avslutad, så drar vi en linje som sätter vår tids kamper i förgrunden.
Detta utbytes två parter, Troploin och Théorie communiste, uppstod båda ur en tendens i början av 1970-talet som på basis av klasskampens nya karakteristika kritiskt tillägnade sig den historiska ultravänstern, både dess tysk-holländska (rådskommunistiska) och italienska (bordigistiska) förgreningar, liksom av senare datum Situationistiska internationalens och Socialisme ou barbaries arbeten. Innan vi kan introducera själva texterna måste vi därför introducera denna gemensamma bakgrund.
När Guy Debord skrev »arbeta aldrig» på väggen i en gränd på den vänstra stranden 1954 så stod denna paroll, som han hade plockat upp hos Rimbaud3, fortfarande starkt i skuld till surrealismen och dess avkomma avantgardismen. Det vill säga, det frammanade åtminstone till viss del en romantiserad bild av det sena 1800-talets bohem – en värld av deklasserade konstnärer och intellektuella som hade fångats mellan de traditionella och klientelistiska förhållandena och den nya kulturella marknadsplats på vilken de tvingades utbjuda sina varor. Bohemernas negativa attityd till arbetet hade både varit en revolt mot och ett uttryck för detta polariserade förhållande: fångade mellan ett aristokratiskt förakt för de »yrkesmässiga» och en småborgerlig förbittring över alla samhällsklasser kom de att se allt arbete, inklusive sitt eget, som förnedrande. Denna vägransattityd gjordes politisk av surrealisterna vilka gjorde om Rimbauds, Lautrémonts och dadaisternas nihilistiska gester till en revolutionär uppmaning till ett »krig mot arbetet».4 Icke desto mindre sköts för surrealisterna, tillsammans med andra icke-ortodoxa revolutionärer (t.ex. Lafargue, delar av IWW, liksom den unge Marx) arbetets avskaffande fram till en utopisk horisont på revolutionens andra sida som i sin omedelbarhet definieras av det socialistiska programmet om arbetets frigörelse – arbetarrörelsens triumf och arbetarklassens upplyftande till en ställning som ny härskarklass. Målet för arbetets frigörelse skulle således paradoxalt nog åstadkommas först genom att riva alla arbetets begränsningar (t.ex. kapitalisterna som parasiter på arbetet, produktionsförhållandena som en fjättra på produktionen) – och därmed utöka arbetets villkor till alla (»den som inte arbetar skall heller inte äta») och belöna arbetet med sin rättmätiga del av de värden det producerar (genom olika system för arbetsberäkning).
Denna uppenbara motsättning mellan mål och medel, som bevisas av surrealisternas problematiska förhållande till det franska kommunistpartiet, var typiskt för de revolutionära teorierna genom arbetarrörelsen uppåtstigande period. Från anarkosyndikalister till stalinister satte breda stråk av denna rörelse sitt hopp när det kom till betvingandet av kapitalismen och klassamhället till arbetarklassens ökande makt inom kapitalismen. Vid en given punkt antogs denna arbetarmakt ta över produktionsmedlen och inleda en »övergångsperiod» till kommunism eller anarkism, en period som skulle bevittna inte ett avskaffande av arbetarklassens situation, utan en generalisering av den. Således samexisterade slutmålet för krossandet av klassamhället med en hel skala av revolutionära medel som förutsattes av dess bevarande för all framtid.
Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan form och innehåll.
Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som »den äntligen upptäckta formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens innehåll involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens form vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.5
Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett direkt resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva.
I den bemärkelsen utgör SI:s teori den sista uppriktiga gesten av tilltro till en revolutionär förståelse av självförvaltningen som integrerad i programmet om arbetets frigörelse. Men deras kritik av arbetet skulle komma att tas upp och omvandlas av dem som sökte teoretisera de nya kamperna som uppstod när detta program hade råkat in i sin oåterkalleliga kris i början av 1970-talet. De senare skulle förstå denna kritik som rotad i ett affirmerande av arbetarrörelsen, men i nya kampformer som sammanföll med dess sammanbrott. I Invariances, La vielle taupes, Mouvement communistes med fleras skrifter skulle emellertid försöket att övervinna SI:s centrala motsägelse först uttryckas i en kritik av »formalismen», formens privilegium över innehållet, inom rådskommunismens ideologi.
Tvärtemot SI:s föreskrifter tog de arbetare som deltog i masstrejken i maj 1968 i Frankrike inte produktionsmedlen i besittning, bildade råd eller försökte att driva fabrikerna under arbetarkontroll.6 På de allra flesta ockuperade arbetsplatserna nöjde sig arbetarna med att överlämna hela organisationen åt sina fackföreningsdelegater och de senare hade ofta problem med att övertyga arbetarna om att dyka upp till ockupationsförsamlingarna och rösta för ett fortsättande av strejken.7 I de följande årens viktigaste klasstrider, i synnerhet dem i Italien, lyste rådsformen med sin frånvaro, den som hade varit ett typiskt uttryck för proletär radikalism under den föregående cykeln (Tyskland 1919, Italien 1921, Spanien 1936, Ungern 1956). Ändå såg dessa år paradoxalt nog en ökning i rådistisk ideologi, då varseblivningen om en allt oregerligare arbetarklass och den minskande livskraften hos de gamla organisationerna verkade antyda att det enda som saknades var den mest adekvata formen för spontana och ickehierarkiska kamper. I det här sammanhanget lyckades grupper som Informations et correspondance ouvrières (ICO) i Frankrike, Solidarity i England, Root and branch i Förenta staterna och i viss mån den operaistiska strömningen i Italien, att återuppliva ett intresse för den tysk-holländska vänstern genom att lägga skulden på rådismens gamla fiender – alla vänsterpartier och fackföreningar, alla »byråkrater» enligt SI:s språkbruk – för varje nytt upprors misslyckande.
Det skulle inte ta lång tid för detta perspektiv att bli utmanat, och denna utmaning skulle inledningsvis ta formen av en återupplivning av den andra vänsterkommunistiska traditionen. Under Amadeo Bordigas intellektuella ledarskap hade den italienska vänstern länge kritiserat rådskommunismen (som Lenin, i »Radikalismen – kommunismens barnsjukdom», hade buntat ihop med den italienska vänstern) för dess försvarande av form framför innehåll och dess okritiska demokratiuppfattning.8 Det är denna position, filtrerad genom den oliktänkande bordigistiska tidskriften Invariance, som bildar underlaget till Gilles Dauvés kritik av rådskommunismen i »Leninismen och ultravänstern», en av de grundande texterna för den tendens vi beskriver. Dauvé anklagar rådskommunismen för formalism på två punkter: deras inställning till organisationsfrågan ser organisationsformen som den avgörande faktorn (en »inverterad leninism») och deras begrepp om det efterrevolutionära samhället förvandlar formen (råden) till socialismens innehåll, genom att framställa det senare som i grunden en förvaltningsfråga. För Dauvé, liksom för Bordiga, var detta en felaktig fråga, ty kapitalismen är inte ett styrelsesätt utan ett produktionssätt i vilket »förvaltarna», oavsett sort (kapitalister, byråkrater eller till och med arbetare), blott är funktionärerna genom vilka värdelagen uttrycker sig. Som Pierre Nashua (La vielle taupe) och Carsten Juhl (Invariance) också senare skulle hävda så ersätter en sådan upptaganhet av form framför innehåll det kommunistiska målet med ett krossande av ekonomin med enbart ett motsättande till bourgeosiens förvaltning av denna ekonomi.9
I sig själv kunde denna kritik av rådskommunismen endast leda till att arbeta om den italienska vänsterns kanoniska teser, antingen genom en immanent kritik (à la Invariance) eller genom att utveckla en sorts italo-germanisk hybrid (à la Mouvement communiste). Vad som satte fart på en ny föreställning om revolutionen och kommunismen (som kommunisering) var inte enkelt en förståelse av kommunismens innehåll härledd från en nära läsning av Marx och Bordiga, utan också påverkan av en hel klasskampsvåg under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet som skulle ge en ny mening åt »arbetsvägran» som ett specifikt innehåll i revolutionen.
Vid tidigt sjuttiontal började journalister och sociologer att tala om en »revolt mot arbetet» som drabbade en hel generation unga arbetare inom den traditionella industrin med en snabbt ökad frånvarofrekvens och sabotage liksom ett utbredd nonchalerande av fackföreningens auktoritet. Kommentatorer beskylde omväxlande: känslan av att vara överflödig och den osäkerhet automatiseringen förde med sig, en ökande bestämdhet hos traditionellt förtryckta minoriteter, inflytandet från en antiauktoritär motkultur, makten och känslan av berättigande efter den långvariga efterkrigsboomen och dess svårvunna »sociala lön». Vilka orsaker denna utveckling än hade så tycktes det kännetecknande för de nya kamperna vara ett sammanbrott för de traditionella formerna genom vilka arbetarna sökte få kontroll över arbetsprocessen, vilket endast lämnade kvar uttrycket för en uppenbar önskan om att arbeta mindre. För många av dem som varit influerade av SI kännetecknades denna nya proletära »stormning» av en »arbetsvägran» som var berövad de teknisk-utopiska och bohemsk-artistiska inslagen som SI aldrig hade lyckats övergiva. Grupper som Négation och Intervention communiste hävdade att det inte endast var fackföreningsmakten som hade underminerats i dessa kamper utan hela det marxistiska och anarkistiska programmet med arbetets befrielse och »arbetarmaktens» triumf. Långt ifrån att befria sitt arbete, lägga det under sin egen kontroll och använda det för att nå kontroll över samhället genom att självförvalta sina arbetsplatser, tog sig »kritiken av arbetet» i det franska maj och det påföljande »krypande maj» i Italien formen av hundratusentals arbetare som övergav sina arbetsplatser. Frånvaron av arbetarråd under denna period förstods alltså snarare än ett tecken på att kamperna inte hade gått tillräckligt långt som uttrycket för ett brott med det som skulle komma att bli känt som »den gamla arbetarrörelsen».
Precis som den hade varit inflytelserik i att sprida den ovannämnda kritiken av rådismen så var den oliktänkande bordigistiska tidskriften Invariance en viktig förelöpare till en kritisk reflektion över historien om och arbetarrörelsens uppgift. Enligt Invariance var den gamla arbetarrörelsen en integral part för en kapitalistisk utveckling från nivån av en endast »formell» till en av »reell subsumtion». Arbetarnas nederlag var nödvändiga eftersom det var kapitalet som bildade deras organiserande princip:
Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.10
En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken11 för att hålla med om denna uppfattning. På 1970-talet var det trots allt uppenbart att arbetarrörelsen i Öst hade varit nödvändig, åtminstone i början, för en oöverträffad stegring av de socialistiska staternas produktionskapacitet, medan arbetarnas kamper för bättre villkor i Väst hade spelat en nyckelroll i att förorsaka efterkrigsboomen och den resulterande globala expansionen av det kapitalistiska produktionssättet. Ändå visade för många krisen för arbetarrörelsens institutioner under 1970-talet att denna rent kapitalistiska funktion själv var på väg in i kris och arbetarna skulle vara i stånd att kasta av sig bördan från denna historia. För Mouvement communiste, Négation, Intervention communiste och andra var den gamla arbetarrörelsens sammanbrott någonting att fira, inte för att att arbetarorganisationernas korrupta lederskap inte längre skulle kunna hålla tillbaka massornas autonomi, utan på grund av att ett sådant skifte representerade ett överstigande av arbetarrörelsens historiska uppgift, ett överstigande som skulle utmärka den kommunistiska rörelsens återuppkomst, »den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning»12. Och det gjorde det i en omedelbar mening, för det decenniets kravaller och de vilda strejker lästes av dessa författare av som en fullständig vägran av alla arbetarrörelsens förmedlingar, inte till förmån för någon annan sorts mer »demokratisk» förmedling såsom arbetarråden, utan på ett sätt som ställde den omedelbara produktionen av kommunistiska relationer som enda möjliga revolutionära horisont. Där så kommunismen tidigare hade setts som någonting som behövde skapas efter revolutionen sågs nu revolutionen som ingenting annat än produktionen av kommunism (att avskaffa lönearbetet och staten). Föreställningen om en övergångsperiod kastades över bord.13
I en nyare text sammanfattar Dauvé denna värdering av den gamla arbetarrörelsen:
Den arbetarrörelse som existerade i början av 1900-talet, eller fortfarande 1936, varken krossades av fascisternas våld eller mutades med transistorer och kylskåp. Den förintade sig själv som en kraft för förändring eftersom den siktade mot att bevara det proletära villkoret, inte att upphäva det. … Den gamla arbetarrörelsens uppgift var att ta över den här världen och förvalta den på ett nytt sätt: att sätta dagdrivarna i arbete, utveckla produktionen och att införa arbetardemokrati (åtminstone principiellt). Endast en liten »anarkistisk» liksom »marxistisk» minoritet höll fast vid att ett annat samhälle innebar förstörelsen av staten, varan och lönearbetet, fastän den sällan definierade detta som en process utan snarare som ett program att sätta i verket efter maktövertagandet.14
Emot ett sådant programmatiskt tillvägagångssätt förespråkade grupper som Mouvement communiste, Négation, and La guerre sociale en uppfattning om revolutionen som den omedelbara förstörelsen av de kapitalistiska produktionsförhållandena eller »kommunisering». Som vi kommer att se skilde sig förståelsen om kommuniseringen mellan olika grupper, men det betydde i allt väsentligt att tillämpandet av kommunistiska åtgärder under revolutionen – som villkor för dess överlevnad och det huvudsakliga vapnet mot kapitalet. Varje »övergångsperiod» sågs som kontrarevolutionär till sin natur, inte såtillvida som den inbegrep en alternativ maktstruktur som skulle motstå att »vittra bort» (jfr den anarkistiska kritiken av »proletariatets dikatur»), och heller inte eftersom den alltid tycktes lämna grundläggande aspekter av produktionsförhållandena obestridda, utan därför att själva grunden till arbetarmakt på vilken en sådan övergång skulle resas nu sågs som i grund och botten främmande inför kamperna själva. Arbetarmakt var endast den andra sidan av kapitalets makt, makten att reproducera arbetare som arbetare; hädanefter skulle det enda tillgängliga revolutionära perspektivet vara avskaffandet av detta ömsesidiga förhållande.15
Den miljö i vilken kommuniseringsidén uppstod var aldrig enad och skillnaderna bara växte med tidens gång. Några slutade i att överge vad än som fanns kvar av det rådistiska förkastandet av partiet och återvände till vad som återstod av arvet från den italienska vänstern, medan de skockades kring atavistiska sekter såsom den Internationella kommunistiska strömningen (IKS). Många andra tog ifrågasättandet av den gamla arbetarrörelsen och arbetarrådens ideal för att fordra ett ifrågasättande av arbetarklassens revolutionära potential. I dess mest extrema form, som med tidskriften Invariance, ledde detta till ett övergivande av »teorin om proletariatet» och i att man ersatte den med ett rent normativt krav på att »lämna den här världen», en värld i vilken kapitalets gemenskap genom reell underordning har trängt undan den mänskliga gemenskapen. Och ändå bland dem som inte gick så långt så fanns en bestående känsla av att så länge som kamperna förblev bundna till arbetsplatsen så kunde de endast uttrycka sig som ett försvar av arbetarklassens villkor. Trots sina olika angreppssätt slutade Mouvement communiste, La guerre sociale, Négation och deras ättlingar i att bejaka 1970-talets arbetsplatsrevolter och tillväxten i kamperna omkring reproduktionen med vilka dessa sammanföll, till den utsträckningen att de verkade undfly klassidentitetens begränsningar, befria »klassen för sig» från »klassen i sig» och sålunda avslöja potentialen för kommunisering som förverkligandet av den sanna mänskliga gemenskapen. Ett fåtal som var förbundna med denna tendens (särskilt Pierre Guillaume och Dominique Blanc) skulle ta kritiken av antifascismen (som i viss utsträckning delades av alla dem som försvarade kommuniseringstesen) till en extrem och blev insnärjda i »Faurissonaffären» under det sena 1970-talet.16
En annan tendens, representerade av Théorie communiste (hädanefter TC), försökte historisera själva kommuniseringstesen och förstod den i termer av förändrade klassförhållanden som höll på att underminera arbetarrörelsens institutioner och arbetaridentiteten i allmänhet. De skulle komma att fortsätta genom att begreppsliggöra denna förändring som en fundamental omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet enligt en kampcykels avslutning och uppkomsten, via en framgångsrik kontrarevolution, av en ny cykel. Det kännetecknande särdraget för denna nya cykel är att den bär inom sig potentialen till kommunisering som gränsen för en klassmotsättning som nyss har ställts på reproduktionens nivå (se efterskriften för ett klargörande av TC:s teori i detta avseende).17
Medan TC utvecklade sin teori om omstruktureringen vid slutet av 1970-talet skulle andra följa exemplet under 1980- och 1990-talen, och gruppen Troploin (som i huvusak består av Gilles Dauvé och Karl Nesic) har nyligen försökt sig på någonting i den ordningen med »Tillståndet i världen» och »Imorgon: storm». Skillnaden mellan dessa uppfattningar är tydliga, inte minst eftersom den senare åtminstone delvis tycks ha skrivits i motsättning till den förra. Utbytet mellan Théorie communiste och Troploin som vi här publicerar ägde rum under de senaste tio åren och bakom bedömningen av nittonhundratalets revolutionära historia ligger olika uppfattningar om den kapitalistiska omstruktureringen och motstridiga tolkningar av den nuvarande perioden.
Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift Bilan om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, och förstördes av bolsjevikmaktens konsolidering. I Italien och Tyskland blir arbetarna svikna av fackföreningar och partier, av demokratins lögn och i Spanian är det återigen krigets stöveltramp (till antifascismens sånger) som beseglar hela cykeln öde i det att den fångar den proletära revolutionen mellan två borgerliga fronter.
Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit – en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt – »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»18. Däremot hävdar de att deras egen teori lyckas ge en robust redogörelse för hela cykeln av revolution, kontrarevolution och omstrukturering, i vilken revolutionerna kan visas ha burit sina egna kontrarevolutioner inom sig som den inneboende begränsningen hos cyklerna de uppstår ur och avslutar.19
I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, inklusive »humanismens» roll i Troploins kommuniseringsuppfattning och »determinismens» roll i den hos TC. Ändå är för oss den intressantaste aspekten i det här utbytet, anledningen till att vi publicerar det här, att det utgör det mest uppriktiga försök vi har stött på vad gäller att värdera arvet från 2000-talets revolutionära rörelser i termer av kommunismen som vare sig ett ideal eller ett program utan en inneboende rörelse i den kapitalistiska världen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena på basis av redan föreliggande villkor. Det är för att förhöra oss om dessa antaganden, ett återvändande till nutiden – vår utgångspunkt – som vi söker analysera villkoren för deras framträdande i föregående kampcykler och revolutioner.
oktober 2008
Translated by
next article